.Hur är det med en del människor egentligen?.

Förra veckan var jag med om något märkligt. Verkligen ett märkligt beteende.
 
En tjej i trakten hade lagt ut en lokal annons (förra söndagen) om att hon önskade en medryttare till sin ponny.
Alice tjatar ofta om att hon vill rida och sköta en häst så jag tänkte att jag svarar på annonsen. Jag skrev vilka vi var och vart vi bodde samt vilken erfarenhet av hästar vi har. Tjejen svarade ganska omgånde. Hon skrev inget om sig eller hästen eller vad hon önskade. Hon ville att vi skulle komma till stallet.
 
Ok. Jag skrev tillbaka att vi är flexibla men att vi kanske kan styra upp nåt till helgen. Hon svarade att söndagen passade bra. Jag skrev att hon fick bestämma tiden då vi kunde hela dagen. Sen hörde jag inget mer på kanske 1½ dygn. Sen börjar hon vela fram och tillbaka om vilken dag och tid. Först kunde hon på helgen sen inte, vi skulle ses på någon vardagskväll sen inte. Så håller hon på från tisdagen fram till söndag morgon då jag får ett kort meddelande att det inte gick på söndagen för då var det några andra som skulle ut och rida på hästen.
 
Då kände jag att tack men nej tack. Eftersom hästvärlden inte är helt främmande för mig så förstod jag att få till ett smidigt och bra samarbete med en människa som inte ens på en vecka kan bestämma sig för en enda vettig tidpunkt då vi ska kunna ses är ingen lyckad kombo. Jag kände att detta samarbete kommer bara att medföra problem så jag drog öronen åt mig och tacka för oss. Jag skrev som jag tyckte, inga otrevligheter eller personangrepp utan bara fakta att det nog var lika bra att vi söker oss någon annanstans.
 
Då tog det hus i helvete. Jga fick tilbaka flera långa meddelanden där hon berättade för mig vilken sorts människa jag var.
 
Det är ju tur att man varit med förr så man vet bättre än att ta åt sig, men jag blir bara så förundrad över bristen på självinsikt hos denna människa. Detta är faktiskt ett fenomen som jag funderat över ofta på sista tiden.
 
 
Jag tycker att jag är en människa med bra självinsikt. Jag har jobbat mycket med att lära känna mig själv i hela mitt liv. Dels för att det intresserar mig dels för att måna om mitt eget mående.
 
Men jag tycker att jag ofta stöter på människor med hiskligt dålig självinsikt och insikt i och förståelse för sitt eget beteende. Total avsaknad av reflektion över hur de själva fungerar och beteer sig och reagerar på sin omgivning.
 
Jag undrar vad detta beror på? Vad är det som gör att vissa människor av naturen har bättre självinsikt och vad beror det på att vissa inte har någon alls? Finns det en balans? Kan man ha för stor självinsikt? Vad gör det med en människa i längden att inte ha någon självinsikt? Blir de någonsin varse om det? Kan man gå igenom ett helt liv och aldrig komma till insikt?
 
Personligen så tycker jag att det är en stor tillgång. Jag vet vad som triggar mig, jag vet vad jag blir ledsen över, jag vet vilka svagheter jag har och jag vet mina styrkor. Jag vet vad som gör mig glad. Jag vet vad jag behöver för att må bra. Jag vet när jag är i obalans.
 
Bildresultat för dalai lama ordspråk
 
Jag gillar även ordspråket: - Det är aldrig ens fel att två träter.
 
I denna situation så hade jag bara kunnat svalt hennes beteende och låtit henne hållas OM jag innerligt hade velat bli medryttare på hennes häst. Nu tycker inte jag att just den saken var värt det, att förmodligen dras med en människa som i alla fall i denna situation sätter sig själv först och sedan får alla andra anpassa sig. Sånt bullshit orkar inte jag med längre. Det man ger får man tillbaka.
 
Om man inte själv är beredd att anstränga sig för andra så ska man inte ta för givet att andra kommer att anstränga sig för dig.
 
Eller hur ska man tänka runt detta?
 
 
 
 

.Impulsköp.

Är det någon som kan impulsshoppa så är det jag. ;) Ofta kan jag vara väldigt kräsen men hittar jag något jag gillar så bara måste jag köpa.
 
I veckan blev det impulsköp ala Mini rodini. Har inte alls gillat de senaste släppen och MR´s samarbete med Adidas är bara ett big no no för mig. Jag har alltid älskat Adidas, redan som tonåring så började jag köpa skor och byxor från Adidas. Men MR och Adidas tillsammans blev gräsligt tycker jag.
 
Därför blev jag riktigt förvånad i torsdags när drop 2 kom av Isola Bella. Mycket villhöver.
 
Två klänningar till sommaren blev det.
 
 
Noterna är till Alice och mössen till Wilma.
 
Idag är det lördag och jag och Alice gjorde morgon som vanligt klockan 5. Fyra stycken i våran säng är alldeles för många för att jag ska kunna sova. Min rygg fixar inte att ligga i trixiga ställningar, så 5 var Alice vaken och låg och vred och vände sig så då kände jag att nu går vi upp.
 
En skola i Knivsta har loppis idag så jag och Alice har bestämt att vi ska fara dit och kolla lite.
 
Ha en fin lördag! ♥
 

.En dag.

En ledig dag efter jobbhelg. Så skönt. Jag saknar verkligen mina lediga vardagar som jag inte alls har ofta längre. I morse när jag körde Alice till skolan så funderade jag på när jag egentligen jobbade när jag jobbade på NIMA. För då var det nästan alltid jag som körde Alice till skolan. Fast det säger nog mer om hur mycket obekväm arbetstid jag hade då. Men jag saknar verkligen inte nätterna och har mycket svårt att tänka att jag skulle gå tillbaka till att jobba natt.
 
Ja det är mycket jobbtankar som ni säkert förstår. Det är ju en mycket viktig del av ens liv, när den delen inte funkar så påverkas såklart hela ens liv.
 
I alla fall så idag nu nyss har jag äntligen fått tummen ur och betällt lite nytt smink till mig. Fatta hur gammalt mitt smink är? Jag vågar nästan inte säga det. Vissa saker är säkert bortåt en 5 år gammalt. Fy vad ofräscht.
 
Det blev en betällning från apoteket, Idun mineralsmink. Är jag nöjd ska jag beställa mer.
Någon som provat Idun? Eller som har något annat bra smink märke att rekommendera? Jag är helt bortkommen nu.
 
Idag sitter jag här:
 
 
Så skönt att sitta och slösurfa och titta ut genom fönstret med en kopp kaffe. Så skönt att bara få skrota på hemma, i röran. Fy vilken röra det är här nu. Jag mäktar inte riktigt med hemmet just nu. Jobbdagarna är jag så trött på kvällen att det enda jag orkar är måstena, att laga mat, lägga barn och duscha. Möjligen hänga en tvätt och starta en ny. Vi funderar allvarligt på att skaffa städhjälp.
 
 
Läshörnan har så smått börjat växa fram. Hittade bordet på instagram häromveckan, en butik som skulle flytta som sålde ut.
Wilma har bidragit med ett litet konstverk på väggen. Så fint så.
Nu fattas en matta och fotpall. Sen är bara frågan hur man någonsin ska få tid att sitta här och läsa? Det blir en nöt att knäcka det.
 
Aldrig i hela mitt liv har jag längtat så mycket efter sommaren som jag gör nu. Jag vet inte hur det kommer sig? Denna vinter känns som att den aldrig kommer att ta slut. Är det fler som känner så?
Men man märker varje dag nu att ljuset kommer tillbaka, det är så skönt tycker jag.
 
Ha det fint! ♥