När andra har det svårt!

Jag anser mig vara en väldigt lyckligt lottad person. Jag tar ingenting för givet. Jag anser att jag är ödmjuk inför livet för du vet aldrig vad du kommer att bli bjuden på eller inte bjuden på.

Jag vet inte hur andra uppfattar mig i den frågan, men jag försöker att aldrig döma andra. Och jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. För rätt vad det är utan att man fattar hur så sitter man själv där och inser att det inte var så lätt som man trodde.

Jag tycker att man ska vara ödmjuk mot medmänniskor som mår dåligt och som kanske har gått eller går igenom svåra saker. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att man blir färgad av svårigheter som man går igenom.
Att när man själv har det som svårast så kanske det inte är så lätt varje dag att dela andras lycka. Och att man mot personer som gått igenom sjukt svåra saker kanske man får vara lite extra tolerant och hänsynsfull. Jag menar absolut inte att man ska trippa på tå omkring dem men man kanske välja sina samtalsämnen och tänka en gång extra på vad man säger och framförallt hur man säger det. Man kanske mer ska ha en lyssnande position än en debatterande.
För jag kan tänka så här att lyckan är inte så tung att bära men sorg kan vara väldigt tung att bära och det är lätt att känna sig ensam.
Jag känner ofta en stor ödmjukhet inför människor som gått igenom svåra saker och jag beundrar dem att de orkar, att de orkar le, att de orkar leva.
Det är lätt när livet bara flyter och allt går enligt planerna och då är det också väldigt lätt att tycka att deprimerade människor eller drabbade människor ska rycka upp sig, det var ju så många år sedan eller det har gått si och så lång tid eller att det ordna sig till slut iaf. Men tyvärr så följer inte sorgen någon tidtabell, den tar den tid den behöver. Jag kan faktiskt ärligt säga att jag inte riktigt förstår hur hårdhjärtad man är när man inte kan ge en medmänniska den tiden att läka. Men det är lätt att tycka och tänka när man själv är helt odrabbad.

Usch idag fick en person mig att få en väldigt negativ känsla inombords. Fan........!!

Nr 26 - Mina rädslor!!

Oj stort ämne, rädslor har man väl massor av, eller?!

En sak är iaf klar och det är att det har ändrats radikalt sen man blev mamma. Nu är man rädd för att det ska hända en själv nåt, på ett helt annat sätt än man var förut. Ja det är nog en av mina rädslor att Alice ska behöva växa upp utan sin biologiska mamma och det kommer nog mycket ifrån att jag själv gjort det. Har ju haft sån tur att jag aldrig behövt sakna en mamma men hela livet så har man ju undrat. Vem var min mamma? Hur var hon? Det finns ju miljoner saker man skulle vilja fråga henne?

Så ja det är nog min rädsla nu att Alice ska behöva växa upp utan sin mamma och pappa.