.Dolken i ryggen.

Låt inte dolken i ryggen förgöra dig

Skrivet av Meditationsguiden den 6 april 2015
Att bli huggen i ryggen av människor man litar på är som att låta all tro, hopp och kärlek rinna ur hjärtat. Som en skräckslagen fjäril backar vi tillbaka in i vår puppa, och ju längre in vi kommer desto mer krymper vi.

Plötsligt har den tidigare så vackra och färgsprakande fjärilen förvandlats till en förkrympt och grå liten larv som gömmer sig i sin puppa, rädd för nya anklagelser och påhopp. 

Smärtan av att bli utsatt för falska anklagelser är som att bli uppäten inifrån. Livsenergin släcks över en natt, och plötsligt börjar man tvivla både på sig själv och livet. Det som tidigare kändes så ljust och hoppfullt känns plötsligt bara nattsvart och uppgivet. En förgörande känsla som aldrig tar slut. 

Tills en dag då en ynka liten solstråle letar sin in genom den beskyddande puppan och når fjärilens hjärta. Och påminner fjärilen om vad som är sant. 

Vems sanning bär du på?

I vårt hjärta vet vi sanningen. Lyssna på den och inget annat. Andras anklagelser handlar inte om dig. Det handlar om dem. Vi behöver inte ta emot det som inte tillhör oss. 

Vänd dig bort från människor som riktar falska anklagelser mot dig. Lägg handen på ditt hjärta och ta istället emot den sanna kärlek och energi som kommer inifrån dig själv. När vi är i kontakt med den behöver vi inte andra människors bekräftelse eller godkännande. 

Det gör fruktansvärt ont att bli anklagad, och vi behöver få känna smärtan av vad anklagelser gör med oss. Men även om våra vingar har blivit brända, behöver vi inte låta dem brinna upp.  

Befria dig från andras osanningar

När vi kan bli bättre på att lyssna på oss själva och uppleva kraften av vårt eget ljus och sanning, kommer vi inte längre att vara mottagliga för andras påhopp. Det är en process som får ta sin tid, och vi behöver få tillåta den att vara där. Det viktiga är att vi inte slutar söka oss inåt till oss själva för att uppleva känslan av vår egen sanning. 

Så småningom, när tiden är mogen, kommer larven att återfå sina vingar, puppan trilla av den och den pånyttfödda fjärilen återigen lyfta upp mot skyn, fylld av nyfunnen kraft, styrka och livsglädje. Som en fri och vacker fjäril, glänsande i solens sken. 

Med ljus och glädje,

Carina Ovesson.

 

Den här texten hittade jag häromdagen på Meditationsguidenens sida. En vacker text tycker jag som väckte en hel del igenkännande inom mig.

Jag kände som att det är ju detta som jag tampats med inte bara en gång i mitt liv utan tyvärr minst ett par gånger och jag tyckte att beskrivningen var så bra. Att man kryper in i sin puppa och krymper. Periodvis har jag varit jätteliten därinne. Men framförallt är det väldigt ensamt därinne. Ibland har jag vågat mig ut själv men den senaste gången (som också var den svåraste) och jobbigaste och längsta vägen ut så behövde jag någon som tog sig in i den puppan och drog mig ut. Jag är väldigt tacksam att den där någon fanns där för mig då och nu.

Man kan aldrig förändra världen utan bara sig själv. Jag har kännt att om världen ska vara så här hård, kall, oförstående med mycket lite medkänsla då har jag det bättre för mig själv.

Tills jag en dag kände att jag har ingen lust att bli så här synisk, det är inte jag, det är inte jag. Världen som jag alltid kännt den är mild och god med mycket omtanke och medkänsla och även om det inte är det som jag mötts av så ska jag möta mina medmänniskor med just det.

1 Madde / ★ Livet som mamma. lärare och snart doula ★:

skriven

Förstår dig precis, den där känlsan. När man till sist blivit huggen för många gånger så har man helt slutat lita på människor :/.

Svar: Ja ialla fall vissa människor. :/
Jullan

Kommentera här: