.Akutsjukvården vs äldreomsorgen.

Så åter till äldreomsorgen. Om vi säger så här landstinget i Uppsala har inte direkt ägnat våren åt att förbättra våra arbetsvillkor, speciellt inte för oss sjuksköterskor.
Det började med höjda parkeringsavgifter med flera 100 %. Jag skulle alltså betala 12 000kr per år för att få jobba, en fin lönesänkning med ca 1000 kr i månaden. De tänkte att vi till och med på nätterna ska betala full parkeringsavgift, något som de senare backade på. De tänker att parkeringarna på Akis ska betala sig själva eller rättare sagt av oss personal. Det de glömmer är att även vi betalar skatt. Således ska vi finansiera parkeringar på Akis inte bara en gång utan två gånger. Snacka om dubbelbeskattning.
Dessutom så sade Vårdförbundet upp vårat avtal vilket innebär att vi förlorar våran poängmodell som ger mer ledig tid för obekväm arbetstid. Istället för att förhandla fram ett nytt bra avtal så passat landstinget Uppsala på att stranda förhandlingarna och ta tillbaka grundavtalet. Det innebär i praktiken att vi får jobba mer (ca 6 veckor mer per år) till 20% sämre lön. Tack och bock!
 
Detta gjorde att jag började kolla in arbetsmarknaden. Jag har en tid kännt att nu är det verkligen läge att byta jobb relaterat till den extrema bristen på sjuksköterskor. Men samtidigt inte kännt att jag mäktar med att byta arbetsplats. Det tar mycket energi,engagemang och psykiskt ansträning att byta jobb.
Men jag sökte i alla fall ett jobb och blev direkt kalad på intervju. En väldigt grundlig och lång intervju.
Den längsta och svåraste jag varit på ska tilläggas, inom vården brukar det inte vara så mycket till intervjuer utan man brukar bara bli ombed att börja jobba om man vill.
Vi var tre sökande till en tjänst och jag fick den. Tadaaa!
 
Jag var till själva boendet och avdelningen där jag ska jobba och hälsade på och fick hälsa på två blivande kollegor och några ur personalen. Det kändes bra. Ganska nybyggt boende anpassad för verksamheten vilket är en stor fördel. Som sjuksköterska får jag eget kontor och eget läkemedelsrum. Vilken lyx. Otroligt att kunna jobba ostört när man vill och behöver. Det är viktigt.
 
Men nånstans nere i mitt akutsjuksköterskehjärta har jag kännt att beslutet inte varit lätt fast jag vet att det är rätt för mig. Jag har verkligen en hatkärlek till akutsjukvården. Akutsjukvård är fascinerande, det är otroligt utmannande, väldigt tacksamt, skrämmande, tufft, tungt både psykiskt och fysiskt.
Det som gör det tungt är naturligtvis att patienterna är tunga, de är svårt sjuka, ibland medvetslösa, ibland med andningsvikt, ibland med cirkulationssvikt och ibland med en kombination av alla ovanstående.
Ibland har vi patienter som är 4 år och ibland 99 år och allt däremellan.
Hur som är det ofta ett roligt jobb, fina kollegor och vi jobbar tätt tillsammans, undersköterksa, sjuksköterska, läkare och sjukgmnast. Det gilar jag.
Däremot så finns det också väldigt mycket på minussidan och det är alla dessa tunga minus som jag inte längre mäktar med.
Treskift, att alltid mest jobba obekvämt. Är Mange ledig så jobbar jag och tvärtom. Att tillbringa många kvällar och nätter från familjen. Ersättingen för detta är skrattretande liten och väger inte alls upp det jag får offra med familj och vänner.Att ständigt vara sliten och bakis efter nattskift, att ibland kunna sova och ibland inte.
 Att inte veta hur jag ska jobba, utan alltid vänta och planera för nästa schemaperiod som ändå läggs så långt innan att innan man fått inbjudan till födelsedagar och dylikt så är schemat redan spikat sedan länge.
Stor personalomsättning på arbetsplatsen. Att ständigt byta ut kollegor, lära känna nya kollegor och lära upp nya kollegor är slitsamt i längden. Och räknas man som erfaren på arbetsplatsen så hamnar alltid lotten på mig att jag ska jobba tillsammans med de nya vilket i praktiken ofta innebär att jag får jobba för två.
Till det får jag ofta som erfaren sjuksköterska också jobba med en ny undersköterska. Så så måste jag även ha koll på att hon vet vad hon ska göra och hjälpa till. För att göra ekvationen ännu tyngre så har jag ofta som erfaren sjuksköterska också de sämsta och svåraste patienterna. Flera gånger har jag ifrågasatt hur man tänker när man lägger en totalt orimig arbetsbörda på en ändå sjuksköterska? Just det, inte nog med det ofta så är jag också platschef på mina arbetspass eftersom jag uteslutande jobbar obevämt då inga chefer finns i tjänst. Då är jag ansvarig för patientflödet på avdelningen. Vilka ska vara kvar? Vilka är flyttbara? Jourfall? Jag tar även emot Rädda hjärnan larm, då ska jag fixa en plats till den patienten så att hen kan komma till oss direkt och få trombolysbehandling.
 
Sist men inte minst det skälet som för mig väger allra tyngst och som är allra jobbigast att hantera dag efter dag är alla livsöden vi träffar på. Alla tragiska olyckor som förändrar och ofta ödelägger unga människor liv för alltid. Vi får sällan någon uppföljning vi får helt enkelt mycket sällan veta hur det går för våra patienter. Vissa ligger hos oss 24 timmar, vissa 6 timmar men vissa ligger hon oss i månader, nästan år.
Efter 8 år inom akutsjukvården har jag fortfarande aldrig varit med om en debriefing efter akuta situationer. Nej man förväntas bara skaka av sig, gå hem och gå vidare. Bara sådär. Oavsett utgång eller resultat eller hur man upplevde situationen.
Denna bild tycker ja är så talande. För det är precis så här det är när man lämnar jobbet. Likt vålnader har man människor/patienter som följer med en. Många gånger omedvetet. Men likväl så finns de där. I bakhuvudet i hjärtat, i själen, i hela ens existens. Annars vore jag inte mänsklig.
Men för mig har detta blivit en för tung börda att bära just nu. Jag känner att jag får svårare och svårare att hantera detta tragiska, orättvisa och grymma vi får se, höra och uppleva genom våra patienter.
Det finns tre vägar för mig att gå, rakt in i väggen, bli avtrubbad eller göra något annat.
Jag väljer att ändra riktning medans tid är. Medans jag har hälsan i behåll och medans tid är.
Det är ingen promenad i parken att jobba med äldre heller men det är på ett annat sätt. Där handlar det mycket om att förebygga och optimera och minnas och sammanfatta livet. De har ju i alla fall haft en chans, de har levt ett liv.
Många tycker att jag gör ett nerköp. Men jag älskar att jobba med äldre. Jag hatar att vissa i min bransch rangordnar specialiterna. Intensiv/akut/narkos/operation/ambulans står högst i kurs, de anser sig vara bäst. Äldreomsorgen och psykiatrin hamnar sist, de är sämst.
Men det handlar inte om att vara bäst eller sämst, det handlar om att förstå vad man gör, att se människorna man möter, att sträcka ut en hand, att ge ett ord, en liten stund av sin tid och sig själv. Och samtidigt själv må väl, att gå hem med ett lugn i magen, kroppen och själen. Jag vet att jag inte kommer att göra det varje dag inom äldreomsorgen heller men jag tror och hoppas att det dagarna kommer att vara fler än vad de är nu.    
 
1 Fantastiskafrida:

skriven

Hej! Vad kul att du återupptagit bloggen igen, jag har fortsatt titta in här titt som tätt. :) Vilket bra inlägg du har skrivit, tycker att du beskriver bra vad många av oss kollegor upplever och har upplevt i vårt yrke. Det är trots allt bara ett jobb och det är inte värt att riskera hälsan och ens privata relationer. Tänk om ändå våra politiker i detta land någonsin skulle kunna lyssna på oss? Grattis till ditt nya jobb, hoppas att det kommer att bli bra för dig. Jag jobbar också endast dagtid nu och skulle aldrig någonsin byta tillbaka till skiftjobb. Kram Frida

Kommentera här: