.Frida.

Frida min bloggvän.
 
Jag har glömt lösenordet till din blogg. :( Kan inte du skicka det till mig via kommentarer eller insta (mrswildsjo)?
:)
 
Tack på förhand! ♥

.Förändringar.

Såklart rockade vi sockorna i tisdags. :) Efter en lång dag på jobbet var det skönt att lägga upp dem i högläge.
 
 
Förändringarnas vindar blåser. Till och med att man kan börja ana vår i luften. *äntligen*
 
Är just nu hemma andra dagen med Wilma som fått vattkoppor. Två koppor har hon. Idag vid inspektion så hade båda precis sprukit, så nu hoppas jag att de torkar upp snabbt. Hon är rätt pigg men samtidigt hängigare än vanligt, orken är inte som den brukar vara.
 
Lillskrutt. Hon har verkligen varit mycket sjuk denna vinter. Förra veckan var hon också hemma från tisdagen pga förkylning och trånga luftrör, hon gick en dag på förskolan sedan fick hon som sagt vattkoppor.
Väntat då vattkoppor cirkulerat på förskolan. Samt löss. Som tur är har vi undgått lössen i alla fall. :)
 
Bara att göra det bästa av situationen och njuta av några dagar extra med lillskrutten. Snart är de väl stora och vab ett minne blott.
Men det är tyvärr lätt att bli stressad över att vara borta från jobbet när man vet att man inte ersätts. Att kollegorna får dubbla arbetsbördorna.
Jag har en vecka kvar på min nuvarande arbetsplats sen vänder jag blad och börjar på ett annat omvårdnadsboende inne i Uppsala. Det känns minst sagt konstigt att redan efter 7 månader byta arbetsplats. Men det är på ett sätt självvalt och samtidigt så är det inte det. Det känns tufft att lämna. Jag trivs ju både med vårdtagarna och personalen. Men ledningen har beslutat att avdelningen skall avvecklas till förmån för kortidsvård och då blir vi flyttade på. Så jag väljer att lämna innan jag blir flyttad på.
 
Men det suger! Jag hade mer än gärna varit kvar, känns jobbigt att lämna alla fina människor som jag fått jobba med. Jag är ju verkligen inte en människa som tycker om att byta arbetsplats ofta, jag tycker att det är rätt stressande. Men som sagt även om jag vill så hade jag inte fått vara kvar så länge till i alla fall.
 
Jag hoppas och tror att denna lösning också kommer att bli bra. Min nya kollega verkar super och jag tror att vi kommer att funka bra ihop. Chefen verkar vara en kanon chef och det ska verkligen bli toppen att få en bra och stabil chef. Så än har jag väl inte gett upp helt om äldreomsorgen. :)
 
Min plan B om detta inte funkar och arbetsbörda ej kommer att lätta så kommer jag att söka mig tillbaka till landstinget (tyvärr) men till närvårdsavdelningen.
 
Jag ska säga att sista halvåret har tanken slagit mig flera gånger att helt överväga att lämna vården och sjuksköterskeyrket. Det ger mig väldig ångest för jag älskar mitt jobb, jag älskar att vara sjuksköterska. Därför blir man heligt förbannad när politiker inte förstår att vård måste få kosta, man kan inte bedriva en säker och värdig åldringsvård på hur lite personal som helst.
Just nu undrar jag faktsikt hur långt de tänker driva denna utveckling, hela sjukvården i hela Sverige står på randen till katastrof och politikerna och ledningarna lyssnar inte på oss på golvet.
Det som driver personalen från vården är att många orkar inte med den etiska stressen som följer av underbemanning och bristen på vårdplatser. Patienter far illa, mycket illa, patienter dör på grund av bristen på kompetent personal och brist på vårdplatser. Senast nu läste jag om en kvinna som ramlat och slagit i huvudet och som blev liggandes på akuten i flera timmar, hon klämde in. Så fruktansvärt onödigt.
Är människoliv ingenting värt längre i vårat samhälle? En sak måste de styrande förstå och det är det att brist på sjuksköterskor är det inte det är brist på bra arbetsgivare som erbjuder bra löner och god arbetsmiljö. Sjuksköterskor finns men just nu jobbar de styrande hårt med att driva oss från vården till privata arbetsgivare, till Norge och till andra branscher.
 
 
Jag är innerligt rädd för att själv bli sjuk eller att någon i min familj blir sjuk så man tvingas in i sjukvårdens trasiga kugghjul, totalt beroende.
Samtidigt så är jag verkligen glad över att mamma har fått flytta in på sitt fina boende där hon verkligen har det bra. De har en facebook sida där de lägger ut bilder och information om vad de gör på dagarna. Så skönt för oss anhöriga att se för frågar vi mamma så gör hon aldrig något och allt är så tråkigt. I själva verket så har de en hel del aktiviteter men tyvärr så kommer inte mamma ihåg vad hon är med på och vad hon gör alltid.
Jag tycker alla äldreboenden ska ta efter dem. Så uppskattat.
 
Nu hoppas jag verkligen att våren är här med mycket sol, ljus och fint väder. :)

.Hur är det med en del människor egentligen?.

Förra veckan var jag med om något märkligt. Verkligen ett märkligt beteende.
 
En tjej i trakten hade lagt ut en lokal annons (förra söndagen) om att hon önskade en medryttare till sin ponny.
Alice tjatar ofta om att hon vill rida och sköta en häst så jag tänkte att jag svarar på annonsen. Jag skrev vilka vi var och vart vi bodde samt vilken erfarenhet av hästar vi har. Tjejen svarade ganska omgånde. Hon skrev inget om sig eller hästen eller vad hon önskade. Hon ville att vi skulle komma till stallet.
 
Ok. Jag skrev tillbaka att vi är flexibla men att vi kanske kan styra upp nåt till helgen. Hon svarade att söndagen passade bra. Jag skrev att hon fick bestämma tiden då vi kunde hela dagen. Sen hörde jag inget mer på kanske 1½ dygn. Sen börjar hon vela fram och tillbaka om vilken dag och tid. Först kunde hon på helgen sen inte, vi skulle ses på någon vardagskväll sen inte. Så håller hon på från tisdagen fram till söndag morgon då jag får ett kort meddelande att det inte gick på söndagen för då var det några andra som skulle ut och rida på hästen.
 
Då kände jag att tack men nej tack. Eftersom hästvärlden inte är helt främmande för mig så förstod jag att få till ett smidigt och bra samarbete med en människa som inte ens på en vecka kan bestämma sig för en enda vettig tidpunkt då vi ska kunna ses är ingen lyckad kombo. Jag kände att detta samarbete kommer bara att medföra problem så jag drog öronen åt mig och tacka för oss. Jag skrev som jag tyckte, inga otrevligheter eller personangrepp utan bara fakta att det nog var lika bra att vi söker oss någon annanstans.
 
Då tog det hus i helvete. Jga fick tilbaka flera långa meddelanden där hon berättade för mig vilken sorts människa jag var.
 
Det är ju tur att man varit med förr så man vet bättre än att ta åt sig, men jag blir bara så förundrad över bristen på självinsikt hos denna människa. Detta är faktiskt ett fenomen som jag funderat över ofta på sista tiden.
 
 
Jag tycker att jag är en människa med bra självinsikt. Jag har jobbat mycket med att lära känna mig själv i hela mitt liv. Dels för att det intresserar mig dels för att måna om mitt eget mående.
 
Men jag tycker att jag ofta stöter på människor med hiskligt dålig självinsikt och insikt i och förståelse för sitt eget beteende. Total avsaknad av reflektion över hur de själva fungerar och beteer sig och reagerar på sin omgivning.
 
Jag undrar vad detta beror på? Vad är det som gör att vissa människor av naturen har bättre självinsikt och vad beror det på att vissa inte har någon alls? Finns det en balans? Kan man ha för stor självinsikt? Vad gör det med en människa i längden att inte ha någon självinsikt? Blir de någonsin varse om det? Kan man gå igenom ett helt liv och aldrig komma till insikt?
 
Personligen så tycker jag att det är en stor tillgång. Jag vet vad som triggar mig, jag vet vad jag blir ledsen över, jag vet vilka svagheter jag har och jag vet mina styrkor. Jag vet vad som gör mig glad. Jag vet vad jag behöver för att må bra. Jag vet när jag är i obalans.
 
Bildresultat för dalai lama ordspråk
 
Jag gillar även ordspråket: - Det är aldrig ens fel att två träter.
 
I denna situation så hade jag bara kunnat svalt hennes beteende och låtit henne hållas OM jag innerligt hade velat bli medryttare på hennes häst. Nu tycker inte jag att just den saken var värt det, att förmodligen dras med en människa som i alla fall i denna situation sätter sig själv först och sedan får alla andra anpassa sig. Sånt bullshit orkar inte jag med längre. Det man ger får man tillbaka.
 
Om man inte själv är beredd att anstränga sig för andra så ska man inte ta för givet att andra kommer att anstränga sig för dig.
 
Eller hur ska man tänka runt detta?