.Hur är det med en del människor egentligen?.

Förra veckan var jag med om något märkligt. Verkligen ett märkligt beteende.
 
En tjej i trakten hade lagt ut en lokal annons (förra söndagen) om att hon önskade en medryttare till sin ponny.
Alice tjatar ofta om att hon vill rida och sköta en häst så jag tänkte att jag svarar på annonsen. Jag skrev vilka vi var och vart vi bodde samt vilken erfarenhet av hästar vi har. Tjejen svarade ganska omgånde. Hon skrev inget om sig eller hästen eller vad hon önskade. Hon ville att vi skulle komma till stallet.
 
Ok. Jag skrev tillbaka att vi är flexibla men att vi kanske kan styra upp nåt till helgen. Hon svarade att söndagen passade bra. Jag skrev att hon fick bestämma tiden då vi kunde hela dagen. Sen hörde jag inget mer på kanske 1½ dygn. Sen börjar hon vela fram och tillbaka om vilken dag och tid. Först kunde hon på helgen sen inte, vi skulle ses på någon vardagskväll sen inte. Så håller hon på från tisdagen fram till söndag morgon då jag får ett kort meddelande att det inte gick på söndagen för då var det några andra som skulle ut och rida på hästen.
 
Då kände jag att tack men nej tack. Eftersom hästvärlden inte är helt främmande för mig så förstod jag att få till ett smidigt och bra samarbete med en människa som inte ens på en vecka kan bestämma sig för en enda vettig tidpunkt då vi ska kunna ses är ingen lyckad kombo. Jag kände att detta samarbete kommer bara att medföra problem så jag drog öronen åt mig och tacka för oss. Jag skrev som jag tyckte, inga otrevligheter eller personangrepp utan bara fakta att det nog var lika bra att vi söker oss någon annanstans.
 
Då tog det hus i helvete. Jga fick tilbaka flera långa meddelanden där hon berättade för mig vilken sorts människa jag var.
 
Det är ju tur att man varit med förr så man vet bättre än att ta åt sig, men jag blir bara så förundrad över bristen på självinsikt hos denna människa. Detta är faktiskt ett fenomen som jag funderat över ofta på sista tiden.
 
 
Jag tycker att jag är en människa med bra självinsikt. Jag har jobbat mycket med att lära känna mig själv i hela mitt liv. Dels för att det intresserar mig dels för att måna om mitt eget mående.
 
Men jag tycker att jag ofta stöter på människor med hiskligt dålig självinsikt och insikt i och förståelse för sitt eget beteende. Total avsaknad av reflektion över hur de själva fungerar och beteer sig och reagerar på sin omgivning.
 
Jag undrar vad detta beror på? Vad är det som gör att vissa människor av naturen har bättre självinsikt och vad beror det på att vissa inte har någon alls? Finns det en balans? Kan man ha för stor självinsikt? Vad gör det med en människa i längden att inte ha någon självinsikt? Blir de någonsin varse om det? Kan man gå igenom ett helt liv och aldrig komma till insikt?
 
Personligen så tycker jag att det är en stor tillgång. Jag vet vad som triggar mig, jag vet vad jag blir ledsen över, jag vet vilka svagheter jag har och jag vet mina styrkor. Jag vet vad som gör mig glad. Jag vet vad jag behöver för att må bra. Jag vet när jag är i obalans.
 
Bildresultat för dalai lama ordspråk
 
Jag gillar även ordspråket: - Det är aldrig ens fel att två träter.
 
I denna situation så hade jag bara kunnat svalt hennes beteende och låtit henne hållas OM jag innerligt hade velat bli medryttare på hennes häst. Nu tycker inte jag att just den saken var värt det, att förmodligen dras med en människa som i alla fall i denna situation sätter sig själv först och sedan får alla andra anpassa sig. Sånt bullshit orkar inte jag med längre. Det man ger får man tillbaka.
 
Om man inte själv är beredd att anstränga sig för andra så ska man inte ta för givet att andra kommer att anstränga sig för dig.
 
Eller hur ska man tänka runt detta?
 
 
 
 
1 ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★:

skriven

Usch såna där människor! Förundras verkligen över dem :(

Kommentera här: